Sju dagar utan mat!
Att fasta är inget konstigt i dessa dagar, men att endast leva på vatten under några dagar är lite mer kontroversiellt. Innan du läser vidare så skall du veta att denna process inte på något viss är en uppmuntran till dig att göra det själv.
Detta är mer min personliga berättelse om hur min kropp och sinne samverkade genom denna process. Vi alla har olika förutsättningar och därför är också allas process olika.
En fråga jag ställer mig själv är hur länge kan man göra detta utan några andra konsekvenser? Jag läser lite överallt, ju mer fett ju fler dagar och någon skriver två dagar pr kilo, vilket sannolikt är individuellt. Nu är jag ju inte i denna process för viktminskning utan för att erfara den, men ja jag har väl ca 20 kilo övervikt.
Vatten innehåller 0 kalorier och kommer att ha en nyckelfunktion för mina nästa sju dagar. Eftersom min kropp kontinuerligt mister ca 2,5 till 3 liter vatten om dagen, via normala kroppsfunktioner, behöver vatten fyllas på för att kroppen skall fungera. Törst uppkommer dock först efter det att kroppen redan har börjat torkas ut och därför är det viktigt att dricka vatten kontinuerligt.
Mitt blod består till 95 % av vatten och vattnet transporterar viktiga näringsämnen till cellerna i min kropp och avlägsnar smuts från dessa. Om jag är uttorkad kan kroppens mekanismer inte reglera trycket i blodet korrekt, vilket kan leda till ett ökat blodtryck.
Anledningen till att jag tar ett steget till i denna värld av fast är att jag är så himla nyfiken efter att ha läst en del om att fasta på vatten. Det är inte första gången jag ger mig in i en okänd värld, för jag har alltid haft en nyfikenhet omkring vad människan klarar av. De flesta verkar göra denna form av fasta för viktminskning, men det är faktiskt inte mitt huvudsyfte. Jag vill i första hand se hur en process på sju dagar påverkar min kropp och ja, några kilo mindre hade ju inte gjort ont.
Senast jag utsatte mig för någonting extraordinärt var i Thailand i ett buddistiskt tempel Saun Mokkh. En retreat i tystnad under tio dagar, vilket du kan läsa mer om via denna länk Saun Mokkh.
Denna gång föll alltså valet på sju dagar utan mat och endast vatten, ja du hörde rätt endast vatten. Inte kolsyrat eller smaksatt vatten utan rent dricksvatten för det är nämligen där nyckeln ligger. Många skulle nog anse att utsätta sig för et sådant scenario vore fullständigt vansinnigt.
Så jag söker på nätet omkring död i samband med vatten fasta och det enda jag hittar är om man är underernärd. Det ger god mening med tanke på att många har ju dött av svält. Så människor som har negativa ätstörningar skall definitivt inte in i denna process.
Tanken för de aller flesta som jag läser det fokuserar på att få några extra kilo att försvinna. Hade jag legat på min idealvikt hade jag aldrig gjort det, för tanken är bygger ju på att där finns fett att förbränna.
Många är nog ovetande om att detta också används inom den etablerade vården om man nu skall tro exempelvis läkaren Michale Klaper som du kan lyssna på längre ned, förmodligen inte speciellt mycket i Sverige skulle jag tro. Där är dock massor av läkare som rekommenderar fasta som 5:2 vilket faktiskt skulle kunna vara to dagar av fasta på vatten, för dricka vatten skall man ju.
Jag gjorde research lite här och där för att sätta mig in i processen innan jag började. På ett facebook forum/Water fasting, med mer än 65 tusen medlemmer finns en hel del goda råd. Där delar man sina upplevelser, ger tips och goda råd omkring vad man kan förvänta sig, även om det är mer eller mindre en individuell upplevelse.
Forumet är inte sena att varna medlemmer som sätter för höga mål, vilket är bra för dom som har en för naiv målsättning. Det sägs att det är efter 14 dagar den riktiga healingen kommer att ske, bra att veta men inte denna omgång.
Jag kommer att berätta om mina sju dagar lite längre ned, men först lite omkring vad vattenfasta är, kan innebära och inte minst att framstående läkare faktiskt är positiva till det?
En av världens ledande experter inom vattenfasta ger sina positiva synpunkter här, Klicka på denna länk för att se och höra Michale Klaper M D
”A genuine fast cleanses the body, mind and soul. It crusifies the flesh and to that extent sets the soul free” Mahatma Gandhi
Nu kan man ju tycka att sju dagar är långt men jämfört med andra så är tre till sju dagar relativt vanligt. Men så finns där också extrema fall, exempelvis Kenny Saylors. Extremt överviktig tog han beslutet att under 40 dagar endast leva på vatten. Jag vill dock påpeka att han med jämna mellanrum hade läkarekontakt, för detta är inte en process man bara hoppar på vind för våg. Vare sig det är en eller sju dagar så gäller samma sak att alltid konsultera läkare och speciellt om man någon sjukdom eller medikamenter.
Tillbaka till Kenny Taylors. Efter 40 dagar bestämde han sig dock för att fortsätta och sätta ett Guiness Record på 55 dagar, vilket han gjorde. Rekordet blev dock aldrig godkänt för man var rädd för att detta kunde motivera andra negativt. Du kan följa dokumentären med Kenny Saylors via denna länk.
Kanske inte 100% ren vattenfasta men Angus Barbieri (1939 – 7 September 1990) fastade 382 dagar på endast kaffe, te, kolsyrad vatten och vitaminer innan han kom tillrätta med sin extrema övervikt.
Jag är så himla nyfiken av mig?
Jag är som sagt nyfiken på vad vi människor klarar av, vilka för och nackdelar som detta kan innebära? Man kan ju inte säga något om något man aldrig provat. Min vilja att utforska och experimentera med livet ger mig altid nya insikter och erfarenheter. En god vän sa till mig ”det skulle jag aldrig klara av att vattenfasta”, hur vet du det svarade jag? Att kunna är faktiskt något vi alla är födda med, ett barn slutar ju inte försöka gå bara för att det ramlar. I min värld försöker jag eliminera fraser som exempelvis ”jag kan inte” eller ”jag klara inte” till att för mig ta ett mer aktivt ställningstagande.
Jag skulle kunna förminska mig själv genom att säga precis så, till och med göra mig till offer för mig själv. Men jag kan säga att jag inte vill vilket är ett medvetet ställningstagande som är ett tecken på självrespekt och trygghet. I vår västerländska och på många sätt bekväma kultur kan vi gömma oss själva på olika sätt genom fraseringar som dessa. Sen finns det förstås många saker som vi inte vill kunna och dom kan vi välja bort genom ett aktivt ställningstagande.
”Jag blåste ca 7.5 kilo på sju dagar”
Nåväl, varför kom jag in på denna sidoväg av fasta?
Tror egentligen att jag satt och kollade på 5:2 dieten och min nyfikenhet fastnade på hur kroppens ketoner fungerar. I levern omvandlas nämligen fett till något som kallas ketoner, ett alternativt drivmedel för kroppen. Genom en strikt lågkolhydratskost ökar mängden ketoner i blodet och du når ett stadie som kallas ketos. Det innebär att kroppen till stor del drivs av fett istället för kolhydrater. I stora drag kan man säga ju mer lågkolhydratskost desto mer aktiveras ketonerna.
När kroppen inte tillför speciellt mycket glycos så aktiveras ketonerna och dessa börjar äta på fettresurserna. Glykos finns i all mat i någon form och jakten på lågkolhydrat recept är en ständig pågående process. Det är därför 5:2 dieten kan fungera som den gör, speciellt om dessa två dagar utan mat endast innehåller vatten.
Innan jag startade så var där en sak som var fundamentalt för den process som jag strax skulle ge mig in i. Om detta skulle fungera så var det endast rent kalorifritt vatten gällde och runt tre gångar mer än jag brukar dricka vilket vill säga 4 - 5 liter.
Jag startade en söndag 18.00 efter att ha käkat en mindre portion pasta carbonara och fram till dess är ju kroppen redan fylld med en massa annat sen innan. Processen höll på till efterföljande måndag 07.30 och det är mer än 170 timmar på endast vatten.
Dag 1: Vaknar tidigt, det är dag 1 och jag känner mig motiverad, och dagen till ära tog jag ett urinprov för att se var jag befinner mig i ketosprocessen. Det finns så kallade ketostix att köpa på apoteket. De används främst av diabetiker, men kan även användas för att mäta graden av ketos. Jag ligger precis på första nivån, vilket syns på färgskalan som består av sex olika nyanser. Egentligen är det kanske inte så intressant, men det är ändå kul att följa processen och se hur kroppen förändras.
Jag känner ingen hunger under dagen – inte ens när hela familjen sitter samlad runt matbordet på kvällen och min sambos barn försöker reta mig lite och göra mig sugen på mat. Jag dricker så mycket vatten jag orkar och mår faktiskt riktigt bra, så långt. Av förklarliga skäl blir det många toalettbesök, även under nätterna.
Dag 2: Jag vaknar och känner mig hyfsat utvilad. Det första jag gör är att dricka vatten igen, eftersom det är viktigt att hålla vätskebalansen i schack. Jag mäter även mitt ketosvärde ännu en gång och kan se en liten förändring i rätt riktning. Jag känner ingen hunger alls, och det är väl just då ketonerna börjar ta över som energikälla när det inte längre finns något glykogen att bryta ner. Jag har dock en förväntan om att jag så småningom kommer få huvudvärk på grund av saltbrist, eftersom jag upplevde det under min retreat i Thailand.
Skillnaden där var att vi där fick ett mål ”mat” om dagen, även om det knappt smakade något och mest bestod av någon märklig vegetarisk komposition. Då fick jag en huvudvärk som var så kraftig att jag var tvungen att lägga mig ner. Om jag minns rätt inträffade det någon gång mellan dag två och tre.Redan nu känner jag att det händer saker i kroppen. På något sätt känner jag mig lättare, både fysiskt och mentalt, märkligt.
Dag: 3 Insikt nr 1: Jag har mer energi, men om jag reser mig för snabbt blir jag yr. Mitt ketosvärde fortsätter att stiga och jag befinner mig nu mellan färgmarkering två och tre. Det som förvånar mig mest är att jag inte känner någon hunger alls. Lite huvudvärk har jag visserligen, men inte i närheten av den jag upplevde i Thailand. Den släpper dessutom ganska snabbt. Samtidigt börjar jag märka att jag gör allting i ett lugnare tempo, trots att jag känner mig ”full” av energi. Det är en märklig känsla.
En sak som blivit väldigt tydlig är att om jag gör saker för snabbt så blir jag lätt yr. Faktum är att jag emellanåt känner både ökad energi och trötthet, nästan som att kroppen växlar mellan två olika lägen. När tröttheten kommer använder jag självhypnos eller försöker sova en stund. Den rutinen fortsätter jag sedan med under resten av fastan.
Även dålig andedräkt börjar märkas, något min omgivning snabbt påpekar, och jag upplever stundtals halsbränna. Det är symptom som kommer och går ända fram till slutet.
Dag 4: Det är nu dag 4 och nu börjar mitt ketosvärde verkligen öka och jag ligger någonstans mellan nivå fyra och fem. Fortfarande känner jag ingen hunger alls. Det är faktiskt en ganska häftig känsla – att inte ha något fokus på mat överhuvudtaget. Väldigt märkligt, men samtidigt fascinerande.
Det sägs att den uteblivna hungern är en konsekvens av att kroppen går djupare in i ketos och börjar använda kroppens reserver som energikälla. Och här kommer nästa insikt: när jag känner doften av mat kan jag förvisso uppleva en form av sug, men skillnaden nu är att jag tydligt kan skilja på hunger och sug. Det är en väldigt intressant upplevelse att känna den skillnaden så tydligt.
Det känns verkligen som att ketonerna arbetar för fullt i kroppen och jag upplever att min kroppsvikt känns lägre, säkert bara en illussion tänker jag.Samtidigt är det kanske inte så konstigt med tanke på att de senaste fyra dagarna inte har innehållit en enda kalori. En tanke som slår mig är att vattenfasta absolut inte är något för människor som redan har problem med ätstörningar eller en osund relation till mat och kropp. Jag ser ju själv hur kroppen förändras – lite mindre mage, smalare ansikte och en tydlig fysisk förändring på bara några dagar.
Dag 5: På femte dagen är jag nu på färgmarkering 5 och jag känner hur där jobbas i kroppen. Ibland kan det känns som lite smärta stålar ut i benen, samma sak hände i Thailand. Även om jag aldrig haft det så kan jag nog bäst beskriva det som restless legs. Utan att veta det så tror jag att det är fettdepåer som släpper, känns lite så. Men det goda är att det är övergående och normaliserar sig relativt snabbt. Nu kan jag se att jag har smalnat av lite mer i ansiktet och att min mage känns en del mindre.
Dag 6: I dag är det dessutom jag som står för matlagningen här hemma, och fokus måste ligga på något barnen tycker om. Det får bli spaghetti med en extra krämig köttfärssås. Problemet är bara att jag inte kan provsmaka maten, så jag får improvisera efter erfarenhet och känsla. Ändå märker jag att inte ens dofterna väcker något sug. Jag känner mig helt enkelt inte hungrig. Under dessa dagar, framför allt i början, knorrade min mage ordentligt. Det blev också en tydlig insikt om hur kroppen verkar försöka upprätthålla samma känsla av fyllnad i magsäcken som tidigare, och när den inte får det så slår den på alla alarmklockor. Det var ett ganska intensivt och ihärdigt knorrande i starten.
Allteftersom dagarna gått har detta successivt lagt sig, vilket jag tolkar som att magsäcken och kroppen håller på att anpassa sig till den nya situationen.
Däremot börjar sömnen bli ett problem. Jag känner hur kroppen arbetar och hur energin nästan håller mig vaken. Det gör att jag nog inte sover mer än totalt fyra timmar per natt, något som också skall anpassa sig ju längre man kommer in i processen. Många toalettbesök och flera vändor ut till vardagsrummet för att fördriva tiden hör numera till rutinen. Jag skriver även en del utbildningsmaterial innan jag försöker somna om igen. Jag har också sett att många beskriver en ökande insomnia under längre fasteperioder, så det verkar vara en ganska vanlig del av processen.
Dag 7: Jag befinner mig nu på dag sju och i vad som ser ut som ett maximalt ketostadie och processen fortsätter som tidigare. Samma aktivitet pågår i kroppen och jag känner mig fortsatt betydligt lättare.
I dag gör jag dock något jag egentligen inte borde ha gjort – jag bestämmer mig för att testa lite fysisk aktivitet, i form av golf. Det märks ganska snabbt att varje slag saknar samma styrka och precision som vanligt, så jag väljer till slut att avbryta. Kort därefter känns det som att kroppen, eller ketonerna, går upp i högvarv och jag får kraftigare känslor av restless legs, vilket blir ganska påfrestande. Det släpper dock efter en stund och jag blir tvungen att lägga mig och vila.
Jag insåg att jag inte följde rådet jag sett i forumen: undvik fysisk aktivitet i början och prioritera vila. Man lär sig av det också, och kanske stämmer det att man längre in i processen kan vara mer aktiv?
Jag börjar också fundera på om jag ska förlänga fastan ytterligare en vecka, eftersom jag i nuläget inte upplever några direkta problem med att fortsätta. Samtidigt lutar jag åt att inte göra det just nu – kanske får det bli vid ett senare tillfälle, om jag ens väljer att gå så långt igen. Snarare funderar jag på hur jag kan integrera detta i vardagen, kanske i form av en 5:2-variant med två dagar enbart vattenfasta.
Jag såg även videoklippet med läkaren Mikael Klaper – jag tycker han verkar vara inne på något intressant. Någon nämnde att bushmän kan jaga i flera dagar utan mat, och det väcker frågan om de får i sig vätska från växter under tiden. Man vet till exempel att vatten kan utvinnas ur vissa kaktusar. Om experter är positiva till sådana resonemang finns det kanske något i det. Samtidigt slås jag av hur fantastisk kroppen är – hur den anpassar sig och mobiliserar resurser beroende på vilka förutsättningar den får.
Dag 8: Klockan är nu 07.30 och det är dag nummer åtta och det är dags att inta min första föda på mer än sju dagar. För att inte belasta magen för mycket har rekommendationerna från forumet varit att börja med flytande kost, så det får bli en smoothie. Jag har knappt sovit någonting i natt – jag har varit uppe tre gånger, utöver alla toalettbesök, och dessutom gjort en del skrivarbete. Bortsett från det ska det bli spännande att se hur kroppen reagerar på att återigen få i sig föda.
Jag kan konstatera att det tog ungefär två timmar innan jag kände att aktiviteten i kroppen började lugna ner sig. Jag är dessutom 7,5 kilo lättare, borde vara fysiskt omöjligt. Det är nästan svårt att ta in att man kan gå ner så mycket på nästan åtta dagar, jämfört med retreaten i Thailand där jag gick ner ungefär lika mycket på tio dagar – men då var jag samtidigt konstant hungrig. Nu är jag ganska säker på att viktförändring är individuell, och utan att veta säkert tänker jag att ju mer övervikt man har, desto större viktminskning i början. Men det är bara en hypotes från min sida.
En annan intressant sak jag glömt att nämna är att jag länge känt stelhet i kroppen och att jag egentligen borde återuppta yogan igen. Speciellt på morgonen känner jag mig mycket rörligare nu när jag vaknar. En annan förändring är att mitt ringfinger på vänster hand tidigare låste sig varje gång jag knöt handen, men nu kan jag göra det utan problem. Det är lite intressant och jag får se om det håller i sig.
Nästa ”misstag” blev att jag tänkte att jag skulle smaka lite av min köttfärssås och se hur det kändes framåt lunch. Ögonen var större än magen, så jag öste upp som vanligt – men konstaterade snabbt att jag inte ens orkade äta en tredjedel. Då inser jag att magsäcken sannolikt har krympt, vilket i sig inte är särskilt konstigt.
Det känns ändå fantastiskt att ha fått så många nya insikter om kroppen. Viktminskningen är bara ett välkommet sidospår i allt detta. Kommer jag att göra om det? Svaret är ja, men i vilken form återstår att se. Jag tror att jag kommer att börja med en egen variant av 5:2 och se hur det fungerar i vardagen. Längre fram är jag samtidigt nyfiken på en 14-dagars period för att se vad som händer i nästa fas, men för nu känns det tillräckligt. Det har varit en spännande berg-och-dalbana. En av de tydligaste insikterna är skillnaden mellan hunger och sug. Hur magens knorrande inte var hunger utan kroppen sätt att försöka upprätthålla en tidigare standard. Det tar nog en dag eller två innan kroppen är helt tillbaka i balans igen, skulle jag tro.
P.S. Jag glömde nämna att jag samtidigt har arbetat under processen, dock bara några timmar per dag. Jag är nu på väg tillbaka, även om det tar lite längre tid än jag förväntade mig. Nu sent på kvällen dag åtta känns dock allt mer normalt igen. Om någon funderar på att genomföra något liknande kan det vara en god idé att kontakta läkare först, särskilt om man har medicinering. Och inte minst – att läsa på ordentligt innan, till exempel via forum och andra källor.
Dag 9: Dagen efter avslutningen, känner mig pigg och rörlig
Dag 10: Sovit ungefär 5.5 timmar i sträck, vaknar pigg och och rörlig. Känner egentligen ingen hunger men det får bli en smoothie igen. Upptäcker att jag gått ner nästan 0,5 kilo till och det ger ju mening för gårdagens kamp med vanlig mat blev ju ca 1/4 av vad jag annars brukar äta. Känner faktiskt att processen inte helt är över och jag känner som sagt inte hunger än, mycket märkligt.
Inser att jag sett fel på kalendern och att jag faktiskt har en ledig dag. YES! Då får det bli golf och thaimat efter, för jag måste väl bli hungrig? Fast processen fortfarande florera i kroppen går golfen bättre, men absolut inte helt på topp. Kör därifrån och inser att det kommer att bli meningslöst att käka Thaimat, dels är jag inte hungrig och förmodligen skulle jag bara äta en liten del, så jag åkte hem igen.
Dag 11: Sover bra och drömmer en hel del mer än vanligt. Vaknar pigg och rörlig, innan var jag tvungen att mer eller mindre krypa ur sängen och nu kan jag bara sätta mig rakt upp. Smoothie på morronen, inte speciellt hungrig säkert gått ned lite till, känns så, men tycker det är oviktigt. Huvudsaken är att man mår bra och att det känns bra i kroppen. Känner att processen i kroppen känns lugnare.
Sammanfattning:
Det verkar som där pågår en process efter dessa dagar, förmodligen är det olika och har ställt frågan på forumet. Jag kommer absolut göra om det för denna korta process har varit positiv på många sätt för mig. Att just rent vatten kan sätta igång ketonerna och angripa reserverna hade jag ingen aning om.
Men jag ser också dom som har en jobbig process vilket sannolikt beror på att de finner en form av falsk trygghet och belöning i mat. Så är det inte för mig, jag är ganska trygg i min framfart och tar processen som en utmaning och utveckling. Att ha förmågan att möta dessa svängningar, speciellt de som är lite tuffare. Det är dessa tuffa perioder som utvecklar mig och med den insikt blir processen lättare att hantera, åtminstone för mig.