Bruce Lipton, epigenetik, anknytning och Dynamisk Emotionell Terapi – om sambandet mellan det vi upplever, det vi lär oss och det vi bär med oss genom livet.
Har du någon gång funderat över varför du kan förstå något med hela ditt förnuft, men ändå reagera på ett sätt som går stick i stäv med det du faktiskt vet?
Du kanske vet att du inte längre behöver vara rädd. Du förstår att du är värdefull, att du har rätt att säga nej och att du inte behöver anpassa dig efter andra för att bli accepterad. Ändå återkommer samma känslor, samma osäkerhet och samma beteendemönster.
Varför är det så?
En del av svaret kan finnas i vår tidiga utveckling, i våra anknytningsrelationer och i de känslomässiga erfarenheter som har format vårt sätt att uppfatta världen.
För att förstå detta tycker jag att det är intressant att återvända till den amerikanske cellbiologen Bruce Lipton och hans resonemang om epigenetik, cellernas kommunikation och det undermedvetna sinnets betydelse.
Det var också genom hans tankar som jag själv började utforska flera av de frågor som så småningom bidrog till utvecklingen av Dynamisk Emotionell Terapi (D.E.T.).
Bruce Lipton – när omgivningen påverkar biologin
Bruce Lipton har under lång tid intresserat sig för hur celler tar emot och reagerar på information från sin omgivning. Genom sitt arbete med cellbiologi har han bidragit till att göra epigenetiken mer tillgänglig för en bredare publik.
Epigenetik handlar i grunden om hur genernas aktivitet kan påverkas utan att själva DNA-sekvensen förändras. Det innebär att vårt genetiska arv inte ensamt avgör hur våra biologiska processer kommer till uttryck. Även miljömässiga och fysiologiska signaler spelar en viktig roll.
Detta öppnar för ett bredare perspektiv på människan.
Vi är inte enbart biologiska varelser som styrs av vårt genetiska arv. Vi befinner oss i ett ständigt samspel med vår omgivning, och kroppen reagerar på de signaler den tar emot.
Bruce Lipton har särskilt lyft fram betydelsen av hur vi uppfattar vår omgivning och hur våra föreställningar kan påverka våra reaktioner. Hans resonemang har också riktat uppmärksamheten mot det undermedvetnas betydelse för vårt sätt att leva och agera.
Det är viktigt att skilja mellan etablerad epigenetisk forskning och Liptons egna vidare tolkningar av samspelet mellan medvetande, föreställningar och biologi. Men den grundläggande frågan är mycket intressant:
Hur mycket av det vi upplever som vårt eget sätt att vara är egentligen ett resultat av det vi har lärt oss genom livet?
Vi lär oss världen innan vi kan förstå den
Människans utveckling börjar långt innan hon har förmågan att formulera tankar och resonera kring sina upplevelser.
Redan under fosterlivet utvecklas biologiska system som senare kommer att vara betydelsefulla för vår förmåga att hantera stress, känslor och relationer. Efter födseln fortsätter denna utveckling genom samspelet med våra närmaste omsorgspersoner.
Ett litet barn kan inte förstå varför en förälder är frånvarande, varför någon reagerar med irritation eller varför närhet ibland finns tillgänglig och ibland uteblir.
Barnet upplever däremot konsekvenserna.
Det kan handla om trygghet, närhet, värme och bekräftelse, men också om osäkerhet, avvisande, oförutsägbarhet eller känslomässig frånvaro.
Dessa upplevelser blir en del av barnets erfarenhetsvärld. De bidrar till att forma förväntningar på hur relationer fungerar och vilken plats barnet själv har i dem.
Ett barn som ofta möts av känslomässig tillgänglighet får andra förutsättningar än ett barn som behöver anpassa sig för att få närhet och bekräftelse.
Med tiden kan sådana erfarenheter utvecklas till automatiserade förhållningssätt.
Barnet kanske lär sig att inte visa ilska, att inte ställa krav, att alltid vara duktigt eller att ta ansvar för andras känslor.
Det som en gång var en anpassning till omgivningen kan senare bli en del av den vuxna människans identitet.
Men det betyder inte att dessa mönster är medfödda eller oföränderliga.
När det förflutna fortsätter att påverka nuet
Här kommer anknytningsteorin in som en viktig pusselbit.
Våra tidiga relationer bidrar till att forma våra inre förväntningar på oss själva och andra. De påverkar bland annat hur vi söker närhet, hanterar separation, reagerar på konflikter och förhåller oss till känslomässig trygghet.
Det intressanta är att dessa mönster inte alltid är medvetna.
En vuxen människa kan exempelvis uppleva stark oro när någon inte svarar på ett meddelande. Rent rationellt finns det kanske ingen anledning till oro. Personen kan mycket väl veta att den andra är upptagen.
Ändå uppstår en känslomässig reaktion.
Det kan handla om en tidigare inlärd förväntan på att bli bortvald, ignorerad eller övergiven.
En annan person kanske reagerar med irritation när någon kommer för nära, trots att hon egentligen längtar efter närhet. Även här kan det finnas tidigare erfarenheter som påverkar hur situationen upplevs.
Det är alltså inte alltid den aktuella situationen som förklarar reaktionens styrka.
Ibland behöver vi förstå den känslomässiga historia som följer med in i nuet.
Vi reagerar inte enbart på det som händer omkring oss. Vi reagerar också utifrån den betydelse som våra tidigare erfarenheter har gett det som händer.
Varför räcker det inte alltid att förstå?
Detta är en av de viktigaste frågorna inom terapeutiskt arbete.
Vi har alla en medveten förmåga att reflektera, analysera och dra slutsatser. Vi kan läsa böcker, gå utbildningar och lära oss nya sätt att tänka.
Men trots detta kan våra känslomässiga reaktioner fortsätta att följa gamla mönster.
Det beror bland annat på att emotionell inlärning inte enbart är en intellektuell process. Den involverar även minnessystem, nervsystem och automatiska reaktioner som kan aktiveras utan att vi först hinner tänka igenom situationen.
Du kan exempelvis veta att du inte behöver prestera för att vara värdefull, men ändå känna ett starkt behov av att vara till lags.
Du kan förstå att du inte längre befinner dig i en otrygg relation, men ändå reagera med samma vaksamhet som tidigare.
Du kan veta att du har rätt att sätta gränser, men ändå känna skuld när du gör det.
Det är här skillnaden mellan intellektuell förståelse och känslomässig förändring blir särskilt betydelsefull.
Att förstå varför något har hänt är en sak. Att förändra hur erfarenheten påverkar dig känslomässigt är en annan.
Det är inte alltid mer kunskap vi behöver. Ibland behöver vi få möjlighet att möta och bearbeta den känslomässiga erfarenhet som fortfarande påverkar oss.
Dynamisk Emotionell Terapi – att arbeta med den känslomässiga erfarenheten
När jag började utveckla Dynamisk Emotionell Terapi (D.E.T.) var det just dessa frågor som upptog mig.
Jag ville förstå varför vissa känslomässiga mönster var så starka och varför de kunde fortsätta påverka en människa långt efter att de ursprungliga omständigheterna hade förändrats.
Jag började därför rikta allt större uppmärksamhet mot anknytningen till våra föräldrar, den känslomässiga omvårdnad vi har fått och hur dessa erfarenheter kan ha påverkat vår utveckling.
Bruce Liptons tankar blev en av mina inspirationskällor, men den terapeutiska utgångspunkten för D.E.T. växte också fram genom mitt praktiska arbete med klienter och mina studier av anknytning och emotionell bearbetning.
D.E.T. bygger på att vi behöver komma närmare den känslomässiga betydelsen av våra erfarenheter, inte enbart beskriva dem intellektuellt.
Det innebär att vi inte bara frågar klienten vad hon tänker om sin uppväxt, utan också utforskar vad hon faktiskt upplevde, vilka känslor som väcktes och hur dessa erfarenheter kan ha påverkat hennes nuvarande förhållningssätt till sig själv och andra.
En central del av metoden är att låta klientens egna emotionella reaktioner vägleda den terapeutiska processen.
Det är därför jag använder begreppet dynamisk.
Terapeuten följer inte enbart ett färdigt manus eller en förutbestämd serie suggestioner. Arbetet utvecklas i samspel med klientens upplevelser, associationer och känslomässiga uttryck.
Det ger möjlighet att utforska sådant som kanske aldrig tidigare har fått tillräckligt med utrymme.
Att förstå sina föräldrar för att förstå sig själv
En särskilt viktig del av D.E.T. är att utforska föräldrarnas betydelse för klientens känslomässiga utveckling.
Det handlar inte om att söka syndabockar eller fördela skuld. Inte heller handlar det om att bedöma föräldrarna utifrån dagens kunskap och förväntningar.
Det handlar om att förstå sammanhanget.
Våra föräldrar hade själva en uppväxt, egna anknytningsrelationer och erfarenheter som påverkade deras förmåga att möta sina barns känslomässiga behov.
De kan ha förmedlat trygghet och kärlek, men också omedvetet fört vidare sina egna begränsningar, rädslor och relationsmönster.
Genom att utforska denna kedja kan klienten få en djupare förståelse för hur hennes egen känslomässiga referensram har utvecklats.
Det kan också skapa en möjlighet att skilja mellan det som faktiskt tillhör den egna identiteten och det som en gång blev nödvändiga anpassningar till omgivningen.
I D.E.T. har detta fått en särskild struktur. De två första sessionerna riktar uppmärksamheten mot föräldrarna och den yttre anknytningshistorien. Den tredje sessionen, den dynamiska informativa processen (DIP), riktar fokus mot klientens egen inre upplevelse och känslomässiga förhållningssätt.
På så sätt går arbetet från förståelsen av de relationella erfarenheterna till en mer direkt utforskning av klientens egen inre värld.
Känslan som vägvisare
Vi har en tendens att ge våra tankar och vårt rationella tänkande en mycket framträdande plats.
Men känslor är också en viktig informationskälla.
De kan hjälpa oss att uppmärksamma när något känns tryggt, när vi upplever obehag eller när en situation väcker en reaktion som vi inte riktigt förstår.
Samtidigt behöver vi vara medvetna om att känslor inte alltid är en korrekt avspegling av det som händer i nuet. En stark känslomässig reaktion kan lika gärna vara kopplad till tidigare erfarenheter som till den aktuella situationen.
Det är därför viktigt att inte bara lyssna på känslan, utan också försöka förstå den.
Vad är det jag egentligen reagerar på?
Vad väcker den här situationen inom mig?
Har jag upplevt något liknande tidigare?
Och kanske den viktigaste frågan: Är det jag känner en reaktion på det som händer nu, eller är det något äldre som fortfarande gör sig påmint?
När vi börjar ställa dessa frågor kan vi få en helt annan förståelse för våra egna reaktionsmönster.
Förändring handlar inte om att sudda ut sin historia
Dynamisk Emotionell Terapi handlar inte om att förneka det förflutna eller försöka radera tidigare erfarenheter.
Vår historia är en del av oss, men den behöver inte fortsätta bestämma hur vi ska känna, tänka och agera i framtiden.
Det handlar snarare om att skapa en ny förståelse och ett nytt känslomässigt förhållningssätt till det vi har varit med om.
När vi får möjlighet att bearbeta tidigare erfarenheter kan gamla reaktionsmönster gradvis förlora en del av sin kraft. Vi kan börja upptäcka att vi inte längre behöver reagera på samma sätt som vi en gång lärde oss att göra.
Det betyder inte att alla problem har sin grund i barndomen eller att varje känslomässig reaktion måste härledas till en tidigare händelse. Människan formas genom hela livet, och även nuvarande relationer, livsvillkor och biologiska faktorer spelar en viktig roll.
Men genom att förstå sambandet mellan tidigare erfarenheter och nuvarande känslor får vi ytterligare en möjlighet att förstå oss själva.
Från biologisk förståelse till emotionell förändring
Om vi återvänder till Bruce Liptons resonemang blir den gemensamma nämnaren tydligare.
Hans arbete har bidragit till att rikta uppmärksamheten mot samspelet mellan biologin och vår omgivning. Anknytningsteorin hjälper oss att förstå hur våra tidiga relationer kan forma våra förväntningar och känslomässiga strategier.
Dynamisk Emotionell Terapi tar detta vidare in i det terapeutiska arbetet genom att utforska hur dessa erfarenheter fortfarande kan vara närvarande i människans känsloliv.
Det är tre olika perspektiv, men de berör en gemensam fråga:
Hur har våra erfarenheter format oss, och hur kan vi utveckla ett nytt förhållningssätt till det vi bär med oss?
För mig är det just där den verkliga betydelsen av emotionell bearbetning finns.
Vi behöver inte alltid förändra vår historia för att kunna förändra vår framtid. Men vi kan behöva förstå den på ett djupare plan.
Vi kan förstå med förnuftet att vi är fria att förändras. Men ibland behöver också våra känslor få möjlighet att komma ikapp den förståelsen.
Det är där jag menar att den verkliga förändringsprocessen börjar.
Jack Johansen
Skapare av Dynamisk Emotionell Terapi (D.E.T.) och författare till boken Dynamisk Emotionell Terapi.